Ekolsunds slott

Karl X Gustav
Yrke: Kung 
Född:
1622
Död:
 
Karl X Gustavs valspråk:
I Gud mitt öde, Han själv skall göra det

Far:  Greven Johan Kasmir
Mor: Katarina som var Gustav II Adolf, halvsyster

Familj med

Karl Gustavs mor, Katarina, hade gift sig med den tyske greven Johan Kasmir och slagit sig ner i södra Tyskland. Men när trettioåriga kriget bröt ut blev det besvärligt för dem att bo kvar. Gustav II Adolf, som var Katarinas halvbror, erbjöd dem att komma och bo i Sverige istället. De slog sig ned på Nyköpingshus och där föddes sonen Karl Gustav, 1622. Ingen anade förstås då att han skulle bli kung en dag. Det skulle dröja 32 år innan han blev det. Och hade det inte varit för att hans kusin, drottning Kristina, så envist hade kämpat för att göra honom till kung, så hade kanske Sveriges historia sett helt annorlunda ut... För Karl Gustav var det svårt att hänga med i Kristinas turer. De växte upp tillsammans. De förlovade sig hemligt. Hon skrev många, långa kärleksbrev till honom när han låg ute i det tyska kriget. Hon skulle aldrig titta åt en annan friare, sa hon. Men när han kom hem hade hon ångrat sig. Då ville hon inte längre gifta sig. Däremot ville hon göra honom till tronföljare. Karl Gustav tyckte inte att det var mycket till plåster på såren. Tronföljare till en fyra år yngre, frisk och stark kusin, det var ingen framtid för en äregirig ung man. Vad Kristina hade i tankarna kunde Karl Gustav ju inte veta vid den här tiden. Han var nog inte mycket för filosofiska samtal kring politik och religion.

Efter Kristinas kröning 1650 drog han sig tillbaka på sitt gods på Öland. Han var dyster. Livet på landet var ingenting för en fältherre som Karl Gustav. För att muntra upp sig ägnade han sig åt jakt och åt mat och dryck i glada vänners lag. Förmodligen blev Karl Gustav lika förvånad som alla andra, när Kristina bara fyra år efter sin kröning meddelade att hon tänkte avsäga sig kronan och flytta till Rom. Karl Gustav kröntes i juni. I oktober gifte han sig med den unga Hedvig Eleonora. Nu var det viktigt att det föddes en prins så att kungakronan stannade inom den pfalziska ätten, som Karl Gustav tillhörde. Han hade för all del ett antal barn tidigare, men de var inte av tillräckligt hög börd. Så gav sig Karl X Gustav ut i kriget - och kriga skulle han sedan göra under större delen av sina sex år som kung. Först vände han sig mot Polen. Det gick inget vidare. Han vann visserligen några segrar, och under ett par månader såg det till och med ut som om han skulle bli kung över Polen. men det blev inte så.

Nu förklarade Danmark krig mot Sverige. Karl X Gustav och hans arméer fick bråttom att bege sig västerut. De tågade in i Danmark söderifrån och tog snabbt hela Jylland. Kungen och hans officerare funderade nu över hur de skulle ta sig vidare över de danska öarna, mot Köpenhamn. Karl X Gustav var mycket djärv och skicklig militär, men han hade lite tur också. När han skulle föra sina 17 000 soldater över Lilla och Stora Bält fick han hjälp - av vintern. den var mycket kall det här året. Så kall att isen lade sig i sunden mellan de danska öarna. Karl X Gustav tog sitt livs chans. Han bestämde att arméerna, med hästar, ryttare, slädar och kanoner, skulle tåga över Lilla Bält. Isen gick i vågor. Strax efter det att kungen och hans soldater kommit i land på ön Fyn, brast isen. Två kompanier som kommit på efterkälken försvann i djupet. I sju dagar fick den svenska armén slå läger på Fyn. För det svåraste återstod. Att ta sig över Stora Bält. En kväll när kungen satt vid sin middag kom den rapport han hade längtat efter: Isen i sundet mellan Fyn och Lolland låg tillräckligt tjock. Kungen blev så glad att han slog ihop sina händer och ropade: "Nu bror Fredrik, skall vi talas vid på god svenska." Fredrik var den danske kungen som med stor fasa följde svenskarnas framfart. Han insåg att det fanns bara ett sätt att stoppa Karl X Gustav, och det var att sluta fred. I freden i Roskilde fick Sverige Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Nu var Karl X Gustav kung över det största Sverige som någonsin funnits. Han var ändå inte nöjd. Han ville ha hela Danmark också. Men nu hade danskarna fått hjälp, bl.a. av Nederländerna och stormningen av Köpenhamn misslyckades. För att diskutera läget sammankallades en riksdag i Göteborg. Mitt under den blev kungen sjuk. Han fick lunginflammation och dog. Han hade ännu inte fyllt 38 år och hans ende son Karl var bara fyra. 

tillbaka