Ekolsunds Station

Ekolsunds station
Ritad bild Ekolsunds station
Det första stationshuset i Ekolsund uppfördes 1878 och samtidigt anlades ett stickspår. Vattenpumpen som användes för att ”tanka” ångloken med sjövatten och som kom att kallas ”vattenhästen” byggdes 1881 i anslutning till järnvägsbron. Målning in- och utvändigt av stationshuset och därtill hörande ”afträdeshus” genomfördes 1885. Plattformar med gråstenskant tillkom 1891.

station2
På denna bild till vänster kan man se den omtalade ”vattenhästen”. Bilden tagen ca 1927. Fotosamlingen, Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle.

I Enköpings-Posten den 29 augusti 1902 kunde följande läsas ”Nytt, prydligt stationshus har under sommaren uppförts i Ekolsund. Huset, som byggdes av byggmästaren Zetterström i Enköping, torde inom mindre än en månad vara fullt färdigt. Det innehåller en stor och präktig källarvåning af sten, en expeditionslokal och bostad för stationsmästaren samt en vacker bostadslägenhet i vindsvåningen. Det gamla stationshuset vid Ekolsund lärer komma att flyttas till Vesterås för att användas till Vaktstuga.”

station1
Nybyggda stationshuset i Ekolsund år 1902. – Fotosamlingen Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle

År 1902 byggdes ett nytt stationshus av trä, det nuvarande. Det gamla stationshuset flyttades då till Lillån i Västerås för att där fungera som grindvaktstuga.

Lillån – Banvaktsstuga
, ur Trafikverkets specificerade_ramberattelser
”riven 2009–2010. Mod. 1872 vänster påbyggd. Sågs omkring den 20 mars 2010 riven; okänt när det skett efter sommaren 2008”.

Stationshuset är ett förnämligt exempel på den s.k. jugendstilens arkitektur och är ritat av den kände professorn och arkitekten Erik Lallerstedt. Byggnaden har upptagits i Riksantikvarieämbetets inventering av stationshus som ett av landets intressantaste och man ämnade föreslå den som byggnadsminne.

Järnvägsbolaget byggde flera hus vid Ekolsunds station, t ex ”brovaktstugan” eller det hus som vi i dag känner igen som f.d. telefonväxeln. 1908 byggdes även en betjäningsstuga ”banvaktarhuset”. Det byggdes också ett hus, personalbostad, i slänten vid nuvarande vändplan. Ett magasin fanns på vändplanen mitt emot stationen där man förvarade ankommande och avgående gods.

Ekolsund blev ett livligt och blomstrande samhälle efter järnvägens tillkomst. Poststationen flyttade till stationssamhället och en affär öppnades. Posten var förlagd till järnvägsstationen från 6 okt. 1879 till 1 apr. 1916 då den flyttade ut till posthuset alldeles i närheten och där posten fanns kvar till aug. 1971, då posten lades ned i Ekolsund. Det fanns skolor, telefonväxel och ett sommarstugeområde växte fram. Det fanns människor som bodde och verkade i byn. Stationen fungerade som ett nav med frekvent rörelse av folk och gods. Många reste till och från arbeten i Stockholm och Enköping. Ungdomar åkte till skolan mestadels till Enköping och folk reste fram och åter till sina sommarstugor, som började uppföras på 1950-1960 talet vid Hammarsudd.

Rykten om nedläggning av en del småstationer utefter SWB-linjen florerade, inte bara rykten visade det sig, utan 1963 kom de första signalerna om indragningar av tågtrafiken och samma år slutade tågen att stanna i Ekolsund. Stationsinspektören sades upp och ersattes med platsvakter som fanns kvar till 1965.  Den första platsvakten efter att ”stinsen” slutat var banvakten Knut Johanssons hustru Astrid som skötte ruljansen ensam fram till 1964 då tjänsten delades med Karin Andersson. Karin kom senare att dela tjänsten med banvaktarhustrun Asta Norling fram till slutet 1965.

Tågen ersattes av rälsbussar ca 2 ggr/dag i vardera riktningen från 1965 till början av 1970-talet, därefter gick det icke att resa till/från Ekolsund station med spårbunden trafik. Detta påverkade naturligtvis de boende och särskilt de som pendlade till Stockholm och Enköping. Trots flitig brevväxling mellan Ulla Cassel på Sjöhaga och SJ, gick inget att göra, SJ svarade att man tyvärr inte kunde ta hänsyn till enskilda resenärer. De drabbade fick skaffa egen bil, samåka med någon annan eller flytta från Ekolsund. Man undersökte även möjligheterna att få en buss att gå mellan stationen och E18 men vägförhållandena påstods vara för dåliga. Så såg det bittra slutet ut, det som tidigare varit livsnerven i byn försvann i och med nedläggningen av Ekolsunds järnvägsstation

station3
Bild från 1947, stationsinspektör Per Ivar Johansson poserar när sista ångloket passerar. På bilden kan vi också se det omtalade godsmagasinet. Ur Fotosamlingen Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle

 

 

Stationens vidare öden1973 inkom till byggnadsnämnden i Enköping en anmälan från SJ att de hade för avsikt att riva stationshuset i Ekolsund med tillhörande uthus. Föreningen Ekolsunds byalag, som då bildades bl.a. för att bevara huset, skickade ärendet vidare till Riksantikvarieämbetet som svarade att det ur kulturhistorisk synpunkt var angeläget att bevara några av de stationshus som ritats av arkitekten och professorn Erik Lallerstedt för framtiden och att just Ekolsunds järnvägsstation borde vara ett sådant skyddsobjekt. Erik Lallerstedt har ritat flera stationshus efter SWB-banan och tre till av dessa (Björbo, Nås och Dala Järna) har samma ytterbeklädnad, utförandedetaljer och utsmyckningar (ex. blåklockorna) som Ekolsunds station men är i övrigt olika till formen. Erik Lallerstedt fick en son Lars-Erik som också blev arkitekt och som i sin tur fick en son Erik som blev känd krögare.

Trots Riksantikvarieämbetets yttrande meddelar SJ att rivningsbeslut kvarstår men att även förslag finns att flytta byggnaden till annan plats, Järnvägsmuseet i Gävle. I november 1973 fick byggnadsnämnden i Enköping en skrivelse från SJ att: ”Ekolsunds stationshus anses vara starkt beroende av det vackra läget intill Mälaren och att värdet av byggnaden skulle minska påtagligt vid flyttning till annan plats”. Efter ingående prövning beslutade byggnadsnämnden att stationshuset skulle rivas! Ett beslut som aldrig genomfördes.

I detta sammanhang skall Byalaget i Ekolsund framhållas för sina stora insatser för att bevara stationen. Byalaget kämpade i flera år i första hand mot SJ men även mot kommunen som visade mycket ljumt intresse för stationen. Man drev dock sin sak med stöd från Riksantikvarieämbetet och Upplandsmuseet. Genom sina förslag till nyttjande av stationen, protestskrivelser och överklaganden av rivningsbeslut lyckades byalaget fördröja rivningsplanerna så länge att dessa hann omprövas åter igen, vilket efter ytterligare en tid ledde fram till ett nytt försäljningsförsök.

Stationshuset kom att nyttjas av Ekolsunds byalag tillsammans med SJ:s musikkår i några år från mitten av 1974. I februari 1979 stod att läsa i UNT att en försäljning var aktuell, men någon köpare infann sig ej. Under ett 20-tal år fram till 2002 disponerade medlemmar i JHF (järnvägsmännens helnykterhetsförbund) stationen.

I maj 2002 lades stationen ut för försäljning igen genom Jernhusen, SJ.s fastighetsbolag. I oktober blev försäljningen klar och privatpersoner köpte fastigheten. En behövlig renovering kunde därmed påbörjas.

Nästan 120 år efter att järnvägen förbi Ekolsund invigdes, på påskaftonen 15 april 1995 kl. 11.20,  passerade det första tåget på den nya järnvägsbron över Ekolsundsviken, bron som sträcker sig från Kräggabergen, förbi Myrholmen och över till Hammarsudd. Därefter passerar ej några tåg förbi vår fina stationsbyggnad och spåren och elledningarna har tagits bort.

bro2
Sista tåget passerar gamla järnvägsbron lö 15 april 1995. EP

Några händelser omkring järnvägen under åren

En händelse som kan nämnas, inträffade vid järnvägsbygget. Ett tågset om två vagnar med fyllningssten till järnvägsbanken kom i rullning under natten. När arbetarna kom på morgonen därefter fick de se förödelsen, vagnarna hade rasat utför den ännu ej färdiga banvallen och ned i sjön. Eftersom det skulle bli ett omfattande och troligen tidsödande arbete med att bärga dessa, lät man dem ligga kvar.

1908 inträffade en vådaskjutning vid Lilla Stämsvik, som ligger på andra sidan viken. För att få hjälp att komma till läkare sprang en man från Stämsvik till Ekolsunds station och fick tag på banvakten och tillsammans tog de en tralla, en sådan som man stakar fram, hämtade den skadade, som hade lagts på en järnsäng, vilken de satte på trallan och började stakningen till Enköpings station där en läkare väntade (man hade per telefon förmodligen på järnvägsstationen ringt och förvarnat att några var på väg per järnväg till stationen i Enköping). Tyvärr hann de inte fram i tid, mannen var död vid ankomsten. (Taget ur Enköpings Posten 1908)

Broöppningar för fartyg med last till och från tegelbruket och för större fritidsbåtar fick järnvägstjänstemännen ombesörja. 1963 plomberades svängbron, då var det slut med genomfarten för större båtar.

Ekolsunds järnvägsstation har alltid varit samlingspunkt för traktens ungdomar. ”På ons-, lör- och söndagskvällar gick vi ner till stationen för att träffas, avhandla ett och annat, busa, berätta historier, sjunga och titta på dem som reste med tågen!

Vad vi känner till har några scener ur ett par Hillmanfilmer, Den gula bilen och Damen i svart, från början av 1960-talet och en ”Poppe”-film, Bara en kypare från 1959, spelats in på och runt stationen samt i och omkring huset Sofielund.

 station6
 station8  station7

 

Stationsföreståndare: 17 km från Enköping – 56 km från Stockholm
År Namn  EkolsundJ200
1896 C A Jansson
1906-1913 Axel Carlsson
1918-1921 Axel Karlsson
1921-1924> Gustaf Ström
1929-1930> Knut Johansson
1935-1942> Knut Karlsson
-1947- stationsinspektör
Per Ivar Johansson
platsvakten banvakten
Knut Johanssons hustru Astrid
1964-1965 Karin Andersson.
Karin kom senare att dela tjänsten med banvaktar hustrun Asta Norling fram till nedläggningen 1965.
Tidtabell ur TÅGTIDTABELLEN sommaren 1912

 1912600